theAussieSvensk

A Swede in Aussie land


2 Comments

The Great Barrier Reef!

That’s right! I went to the Great Barrier Reef with my sis last week! And guess what? It was totally AMAZING!! We went scuba diving (yes, actual diving, but with an instructor) with the whole shebang (i.e. lycra suit, goggles, tubes and oxygen and all) and then snorkelling afterwards. Saw a shark(!), barracudas, clown fish and a tiny little Dory (whatever kind of fish she is…?), gigantic sea cucumbers, beautiful corals, turtles and a stingray among many other things. Like I said, it was amazing and just magical!
We took off from Cairns with a boat called Silverswift, and had just the most amazing day. Totally recommend this boat and the crew to anyone considering diving the reef. We couldn’t have picked a better boat!
Have a look at the pictues and be amazed and awed:

_________________________________________________________________________________________________

Just det! Jag åkte till Stora Barriärrevet med syrran i förra veckan! Och gissa vad? Det var så UNDERBART!! Vi dök (jepp, på riktigt, men med en instruktör) med allt vad det innebär (dvs. lycra-dräkt, mask, tuber och syrgas och allt) och sedan snorklade vi också efteråt. Såg en haj(!), barracudor, clownfiskar och pyttelilla Doris (vad hon nu är för sorts fisk…?), gigantiska sjögurkor, vackra koraller, sköldpaddor och en stingrock bland mycket annat. Som sagt, det var helt underbart fantastiskt och helt magiskt!
Vi åkte ut från Cairns med en båt som hette Silverswift, och hade en fantastisk dag. Rekommenderar definitivt den båten och dess besättning till alla som funderar på att dyka i revet. Vi hade inte kunnat välja en bättre båt!
Kolla in bilderna nedan och bli helt förbluffad och hänförd:

 

SAM_7372    SAM_7381
The reef by air!

 DCIM100GOPRO    DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO    DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO    DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO    DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Advertisements


2 Comments

Oh, the anticipation…

Sorry, once again, for being totally off. I’ve been stressed out for various different reasons lately, so I suppose that’s why I’ve just completely forgot about the blog. But I should be back on track soon, once thingshave straightened themselves out for a bit.
The good news is, tomorrow sis and I are off to Cairns! It’ll be sooo good and relaxing and awesome and amazing! One of my lifelong dreams have been to dive in the Great Barrier Reef, and that’s all about to come true on Thursday! Wish me luck!
I promise I’ll post a blog for you as soon as I get back, after the weekend, and I’ll fill you in with all the details!
In the menatime, enjoy your week, hot or cold, depending on where in the world you are. And thanks for being patient with me!

Lots of love, xx
_________________________________________________________________________________________________
Förlåt, ännu en gång, för att jag varit helt off. Jag har varit stressed över diverse olika saker den senaste tiden, så jag antar att det är därför jag helt och hållet glömt bort bloggen. Men jag borde vara tillbaka i banan snart, när alt har löst sig litegrann.
Den goda nyheten är att jag och syrran åker till Cairns imorgon! Det kommer bli sååå bra och avslappnande och häftigt och underbart! En av mina livslånga drömmar har varit att dyka i Stora Barriärrevet, och allt det kommer gå i uppfyllelse på torsdag! Wish me luck!
Jag lovar att jag ska blogga så fort jag kommer tillbaka, efter helgen, så berättar jag allt!
Under tiden, så njut av veckan, varm eller kall beroende på var på jorden du befinner dig. Och tack för ditt tålamod med mig!
,
Massa kärlek, xx


Leave a comment

The awkward hello

Jag har varit riktigt, riktigt dålig på det här med bloggen nu ett bra tag. Förlåt, till alla kära, lojala följare, som trots allt är några stycken. Hoppas att jag inte tappat er. Jag lovar (återigen) att jag ska bättra mig!
Så här, på en onsdag-mittiveckan, kan jag bjuda på lite kulturkrock! Jag har nämligen lagt märke till någonting som för mig, som kommer från Sverige – artigheten och korrekthetens land, näst efter England, typ – är ytterst märkligt och förvånande här i Australien.

Ve och fasa, men man tar inte varandra i hand här! Vad ska detta betyda?!

Nej, men ärligt talat, folk hälsar inte på varandra genom att ta i hand. Det är ju någonting jag växt upp med att man alltid gör. Vare sig man träffar en ny person som bara är en kompis kompis eller något, eller om man kommer på en arbetsintervju eller om man så träffar, jag vet inte, statsministern kanske?
Men nej, inte i Australien. Varför kan man ju då fråga sig? Är det ett sätt att visa att här är vi alldeles för laidback och avslappnade för att vara så formella – är det helt enkelt för att slita sig bort från Storbritanniens storebrorsande och sjukt formella sätt att vara och leva och hälsa? Eller är det bara för att varenda en i detta gigantiska land har bakterieskräck?

Jag vet faktiskt inte. Så därför antar jag att vi bara kan gissa. Min mest sannolika teori idag är att det är så satans varmt här och att folk helt enkelt inte har lust att dela handsvett med varandra. Låter mest rimligt i mina öron.

Händelsen som triggade hela den här tanken hos mig var när jag, under gårdagen, träffade typ chefens chef, eller vad jag ska kalla henne, på jobbet. Hon bara stod där, typ fem meter ifrån mig och sa hej, liksom. Hade jag varit i Sverige hade jag trott att hon tyckte illa om mig och hade kanske till och med börjat undra om jag luktade konstigt, men sedan jag kommit hit har jag förstått att det nästan är konstigt att faktiskt ta någon i handen. Jag har själv gjort det misstaget några gånger, och blicken man får säger mer än tusen ord. Ni vet när någon ser på er och tyst undrar om du egentligen är riktigt klok eller om det är bäst att sakta backa undan innan något händer. Och så sträcker de sakta fram handen och skakar din med ett så lätt handtag som möjligt.

Det är intressant sånt här (tycker jag i alla fall) och jag ska nog lyckas gå till botten med vad den verkliga orsaken till detta beteende är (om det nu, mot förmodan, skulle visa sig att min handsvetts-teori är felaktig)!
__________________________________________________________________________________________________

I’ve been really, really bad at this whole blog thing for quite a while now. I’m sorry, to my dear, loyal followers. I hope I haven’t lost you just yet. I promise (once again) that I will get better!
So, on this Wednesday-inthemiddleof theweek, I will provide you with a cultural clash! You see, I have noticed something that for me, coming from Sweden – the land of politeness and correctness, next after the UK, pretty much – is pretty odd and surprising, here in Australia.

My goodness, people don’t take each other’s hands here! What does this mean?!

No, but honestly, people don’t shake hands when they meet for the first time. That’s something I’ve been brought up to always do. It doesn’t matter if you meet someone new that’s just a friend of a friend or something, or if you’re entering a job interview, or if you meet, oh, I don’t know, the prime minister maybe?
But no, not here in Australia. Why, one might ask? Is it a way to show that we are way too laidback and relaxed here to be that formal – is it simply a way to break away from UK’s big brothering and insanely formal way of being and living and greeting? Or is it just because every single person in this enormous country is terribly afraid of bacteria?

I really don’t know. So I guess we can only assume. My most likely theory to date is that it is so bloody hot here that people simply don’t want to exchange hand sweat with each other. Sounds like the most reasonable explanation to me.

What triggered this thought in my head, was when I met my boss’ boss, or what to call her, yesterday at work. She just stood there, about five meters away from me and kind of said hi. If I’d have been in Sweden I would have thought she disliked me or maybe that I smelled weird, but since I came here I have come to the understanding that it’s kind of weird to actually shake someone’s hand. I have done that mistake myself a few times, and the look you get says more than a thousand words. You know when someone looks at you and they’re quietly wondering whether you’re actually sane or if they should start backing up slowly, before something’s gonna break loose. And then they slowly reach out their hand to you and shake your hand with the lightest shake possible.

These kind of things are really interesting (at least I think so) and I will make sure to get to the bottom of what the real reason for this behaviour is (that is, if it would turn out that my hand sweat theory is incorrect)!


2 Comments

“Is Australia under attack?!” “No, it’s just a bird.”

Jag har fått höra att det här i Australien finns en särskild tid på året som kallas magpie season. Ni skulle aldrig kunna gissa vad det är.
Men det ska jag tala om för er!
Tänk er en varm, skön vårdag. Det är september och våren har precis börjat rulla in med allt vad det innebär – det vill säga minst 27 grader varmt. Du spatserar ner för gatan en härlig förmiddag, minding your own business, kanske med ett par hörlurar i öronen med världens bästa musik på hög volym. Förbi dig flyger cyklarna i en alldeles för hög fart för att det ska vara säkert för någon av oss. Du tittar upp och skrattar för dig själv och tänker “tokiga australienare, nu har de minsann börjat smycka sina hjälmar också!”. Ungefär så här:
I’ve been told that there’s a special time of year here in Australia known as the magpie season. The non-Australians of you could never guess what it is. But I will tell you what it is!
Imagine a nice, hot spring day. It’s September and spring has just started rolling in with all it’s glory – that is at least 27 degrees (celsius, Americans. Celsius!) over the day. You’re strolling down the street one lovely morning, minding your own business, perhaps with a pair of headphones in your ears with the world’s greatest music on high. A bunch of bikes come flying past you with a speed way to high to be safe for anyone. You look up och laugh to yourself, thinking “crazy Aussies, now they’ve even started decorating their helmets!”. Kind of like this:

cyclist

Intet ont anande fortsätter du ner för den cementerade gången i parken. Plötsligt känner du ett vinddrag och när du vänder dig om möts du av det här:
Unsuspecting, you continue down the cemented foot path in the park. Suddenly, you feel a strong breeze and as you turn around, this is what you see:

magpie (or maybe this) magpie 2

Just det.
DJÄVULENS BEVINGADE AVKOMMA.
Jag skojar inte ens.

Så här är det, va. Varje år, ungefär mellan september till slutet av november eller så (om vi har otur, och om jag har förstått det rätt), drabbas Australien av magpies. Missförstå mig inte, de finns här hela året om, men den här tiden på året är när de slår till. Dessa redan så hemska och skräckinjagande fåglar blir ännu värre och har oss alla trampandes på tå av rädsla av att bli upptäckta och överfallna. För jag menar verkligen allvar när jag säger att de ATTACKERAR dig. De flyger mot dig och antingen flaxar, eller i värsta fall, hackar dig i huvudet. Endast av den anledning att du just den dagen hade oturen att gå förbi just deras massiva träd där de bestämt sig för att lägga ägg. Och nej, det är ju knappast så att jag klättrar i trädet och försöker riva ner boet och äta äggen. Du gick bara lugnt och städat förbi, i den egen lilla värld, när den elaka fågelnjäveln tyckte att du var i vägen.

Jag säger bara en sak: jag är livrädd. Då menar jag verkligen rädd för mitt liv. Tänk om den rödögda djävulsfågeln faktiskt hackar på mig tills jag dör? Det skulle kunna hända.

Eller så har jag bara sett Hitchcock’s “Fåglar” en gång för mycket…
__________________________________________________________________________________________________

That’s right.
THE BEWINGED SPAWN OF THE DEVIL.
Not even kidding.

This is how it is, right. Every year, approximately between September and the end of November (if we’re lucky, and if I’ve got my facts straight), Australia is hit by magpies. Don’t get me wrong, they’re here all year round, really, but this time of year is when the strike. These already horrible and frightening birds get even worse and have us all tipping on our toes out of fear of being noticed and attacked. Because I’m serious when I say that they ATTACK you. They’ll swoop you and flap their wings or, worst case scenario, they’ll pick your head. Only because you, that very day, was unlucky enoguh to walk past their massive tree where they decided to lay their eggs. And no, it’s not like your climbing the tree trying to tear the nest down and eat the eggs. You’re just peacefully walking past, in your own little world, when that vicious SOB thought you were in the way.

I’ll say this: I’m scared shitless. And by that I mean scared for my life. What if that redeyed devilsbird actually hack me until I die? It could happen.

Or maybe I’ve just seen Hitchcock’s “The Birds” one too many times…


1 Comment

Whenever I’m sad…

I just stop being sad and laugh along with the kookaburra instead.

 

Yes, I’m sort of obsessed with this bird. Maybe because it’s the only cool bird in the world. Maybe because it’s got a nice hairdo. Maybe because it can genuinely make me laugh, even when I’m feeling a little down.
Ja, jag är lite besatt av den här fågeln. Kanske för att det är den enda coola fågeln i världen. Kanske för att den har en häftig frilla. Kanske för att den uppriktigt kan få mig att skratta, även om jag känner mig lite nere.

(But I totally don’t sit around and wait for it’s laughs to go off in the beginning of the day, and then again at the end of the day. Not at all… Hehe.)
(Men jag sitter inte alls och väntar på att den ska börja skratta i början av dagen och sedan även i slutet av dagen. Inte alls… Hehe.)

Here’s why this bird is so awesome:
Här ser ni varför den här fågeln är så häftig:

and also:
och här:

 

So cool. And hilarious. You can not walk past a tree when a kookaburra is laughing and not laugh yourself. I can’t, at least. Best part: when one kookaburra starts laughing, all the other ones join in – from tree to tree – like a travelling laugh.
Så cool. Och sjukt rolig. Man kan inte gå förbi ett träd när en kookaburra skrattar utan att skratta själv. Jag kan inte det iaf. Bäst av allt: När en kookaburra börjar skratta, hänger alla de andra på – från träd till träd – som ett färdandes skratt.

Here are some pics from a while back when we were in Toowoomba, and to my enormous joy were visited by not one, not  two, but FOUR kookaburras at the same time, in the same tree. I was thrilled (and maybe a bit silly). I even got to feed them some minced beef. Yay!
Här är några bilder från ett tag tillbaka när vi var i Toowoomba, och till min enorma glädje besöktes av inte en, inte två, utan FYRA kookaburras på samma gång, i samma träd. Jag var överlycklig (and kanske lite löjlig). Jag fick t.o.m mata dem med lite köttfärs. Yay!

(But that didn’t totally make my whole day. Not at all… Hehe.)
(Men det gjorde inte alls hela min dag. Inte alls… Hehe.)

SAM_7027

 

SAM_7031

SAM_7034

SAM_7033

SAM_7042


Leave a comment

Doppelgangers!

I have obviously come to the land of doppelgangers and look-a-likes! It’s awesome! And oh, so freaky…But I have, at least about six or seven times since I got to Australia, had to turn around or look twice at someone because they have looked exactly like a friend or acquaintance from Sweden or some of my friends in the US or UK. Really weird. And those people I’ve walked past and stared at have probably found me a bit creepy for staring at them, hehe. Oh well, that’s me, Australia will have to deal with it too!
What a freaky thought, though. What if everyone has a doppelganger on the other side of the globe?

Can’t wait to meet me someday!

_______________________________________________________________________________________________________

Jag har uppenbarligen kommit till landet av dubbelgångare och look-a-likes! Det är toppen! Och oj, så freaky… Men jag har, åtminstone 6-7 gånger sedan jag kom hit, fått vända mig om eller titta en extra gång på någon för att han eller hon sett precis ut som en vän eller bekant hemma i Sverige eller i USA eller England. Sjukt skumt. Och de som jag gått förbi och stirrat på har säkert tyckt att jag har varit lite creepy, hehe. Oh well, sån är jag, Australien får också lära sig att leva med det!
Vilken sjuk tanke, dock. Tänk om vi alla har en dubbelgångare på andra sidan jorden?

Längtar tills jag får träffa mig själv någon dag!


2 Comments

This world is driving me crazy…

It is such a first world problem, really… But we’ve had no internet (and no TV – not that that’s a big loss, though) since we moved into our apartment. And it’s been eleven days.

ELEVEN DAYS. WITHOUT INTERNET.

I’m starting to feel a little bit like Jack Nicholson’s character in The Shining: All work and no play makes Jo a dull girl.
But to be completely honest, it’s been nice. Quiet and sometimes boring, but mostly quite peaceful. On the down side, though, it really feel like you’re not keeping up with the world, like you’re missing out on EVERYTHING that’s going on – be it among your closest friends or on the other side of the globe. Oh, wait, my closest friends are on the other side of the globe…! He he
Anyway, I’ve been trying hard to work (that is write), but on that end I’ve been driving myself crazy. In the meantime I’ll just stick to my book and keep thinking of how it’s my birthday in two weeks and two days. Awesome!

(For those of you who don’t know, I’m one of those people who stays a child for the rest of their lives and loooooves their birthday. Because it’s my day, and no one elses. That’s why.)

Peace out, peeps. xx
_______________________________________________________________________________________________________

Det är ett riktigt i-landsproblem egentligen… Men vi har inte haft något internet (och inte heller någon tv – inte för att det är någon större förlust, dock) sedan vi flyttade in i lägenheten. Och det har gått elva dagar.

ELVA DAGAR. UTAN INTERNET.

Jag börjar känna mig lite som Jack Nicholsons karaktär i The Shining: All work and no play makes Jo a dull girl.
Men för att vara helt ärlig, så har det varit skönt. Tyst och ibland tråkigt, men mestadels ganska fridfullt. Nackdelen är att det känns som om man inte riktigt hänger med världen, som om man missar precis ALLT som pågår – om det så är bland dina närmaste vänner eller på andra sidan jorden. Men åh, vänta, mina närmaste vänner är ju på andra sidan jorden…! Hehe
Hur som helst, så har jag försökt jobba hårt (dvs. skriva), men på den fronten har jag drivit mig själv till vansinne. Under tiden ska jag bara hålla mig till min bok och fortsätta tänka på att det är min födelsedag om två veckor och två dagar. Underbart!

(För de av er som inte vet det, så är jag en sådan person som fortsätter vara ett barn för evigt och äääälskar att fylla år. För att det är min dag och ingen annans. Därför.)

Peace out, peeps. xx