theAussieSvensk

A Swede in Aussie land


1 Comment

All you need is love!

För några dagar sedan firade jag och min partner vår årsdag. Det är en märklig känsla egentligen, det där när man hittat rätt. Vi har varit tillsammans ett år (hittills det bästa året i mitt liv!), men det känns snarare som minst en livstid. Det känns liksom som om han alltid varit där och alltid kommer vara där. Det är en bra känsla. Faktiskt, till och med den allra bästa känslan.
För mig är kärlek meningen med livet. För vad kan man lära sig, gå igenom, känna, eller förstå, om man inte har kärlek? Sedan finns kärlek i så många former och det spelar ingen större roll vad det är för sorts kärlek, så länge den är stor och villkorslös. För det är skillnad på villkorlig och villkorslös. Villkorlig kärlek är inte kärlek – det är att kompromissa (på fel sätt) eller nöja sig. Och när det gäller kärlek ska man aldrig nöja sig. Man ska hitta det allra bästa som finns och sen jobba hårt för det.
Det är mycket jag om min partner inte har, och en del av det är sådant som vi kanske hade velat ha. Men det är allt materiellt, och när man tänker på det spelar det ingen roll vad man har eller inte har, så länge man har kärleken. Och den har vi massvis av!

Love really is all you need.

Nedan kan ni läsa en dikt som jag skrivit till min partner för några månader sedan, och som jag gav till honom häromdagen. Det var en ganska big deal för mig, för det är första gången jag faktiskt skrivit en dikt åt någon och framför allt första gången jag läst en av mina dikter högt för någon. Enjoy!
_____________________________________________________________________________________________________________

A few days ago my partner and I celebrated our year day/anniversary. It’s a strange feeling, really, when you find right. We’ve been together for a year (so far the best year of my life!), but it feels more like it’s been at least a life time. It feels like he’s always been around and always will be. It’s a good feeling. In fact, even the very best feeling.
To me, love is the meaning of life. Because what can you learn, go through, feel, or understand, if you don’t have love? There are many different kinds of love and it doesn’t matter what kind of love it is, as long as it’s big and unconditional. Because there is a difference between conditional and unconditional. Conditional love is not love – it is compromising (in the wrong way) or settling. And when it comes to love you should never settle. You should find the very best and then work hard for it.
There are a lot of things in life the my partner and I don’t have, and some of it might be things we would want. But that’s all material things, and when you think about it doesn’t matter what you have or don’t have, as long as you have love. And that’s something we’ve got more than plenty of!

Love really is all you need.

Below, you can read a poem I wrote my partner a few months ago, and I gave it to him the other day. It was sort of a big deal for me, because it’s the first time I’ve actually written a poem for someone, and above all, the first time I’ve read one of my poems out loud to someone. Enjoy!
_____________________________________________________________________________________________________________

Poem for Sean – This love

It’s when you least expect it
that love comes sailing in
like that big brave battleship
that conquers everything.

It’s when you least expect it
that love takes you over
consumes you,
embraces you,
completes you.

It’s when you least expect it
that love finds you
and makes you whole again,
Even though you didn’t know
you were still broken.

Love heals you,
mends you,
takes you in
and tucks you in
Let’s you know
that nothing will ever be the same

Nothing will ever again
be wrong,
difficult,
tough,
hard or hurtful

Because love holds you in his arms
and never lets you go.
He sees you with his eyes
like the sun
sees a gem in the desert.

© Johanna Rosberg

Advertisements


4 Comments

Language nerd

So, as I think most of you readers know, I’m an aspiring writer. I want to be a writer simply because I love writing and telling different stories. I have so many ideas in my head that just needs to come out.
But the main reason I want to be a writer for life, I have found, is because I just absolutely love languages. That probably sounds a bit nerdy, but I do.
And what I love about languages is that you can always learn something new – be it a word or the use of it, or even grammatical stuff (which, believe it or not, I also love), or just different sounds and dialects. I have always been very fascinated by languages; both my own (as I consider Swedish and English to be, since I speak them both fluently) and other ones that I don’t even know a single word in. I just love listening to them and it fascinates me how sounds that doesn’t mean anything to me, could mean everything to someone else. And how incredible is it that I just simply know how to use Swedish correctly, without being able to explain to someone trying to learn Swedish, how and why I say a certain thing in a specific way? It’s just set in my bone marrow or something.
I love it. It’s so cool and just simply incredible and amazing. Just think of this: How the heck did a language first start out? Who came up with the different words and how? And how come everyone just accepted what someone else came up with, as totally ok? “Yeah, that sounds pretty good, let’s go with that!”.
It’s crazy, but awesome. And I’m so greatful for it. Plus, I feel really fortunate sometimes, being able to speak two languages fluently. But next up is French. That’ll be my third language.
And then I’ll move to France for a while and live the life in the southern French countryside, not too far from the ocean, just writing all day long. And drinking lots of good wine and getting fat from all the delicious cheeses. Sounds like a plan!
_____________________________________________________________________________________________________________

Så, som jag tror att de flesta läsare vet, så är jag en aspirerande författare. Jag vill bli författare helt enkelt för att jag älskar att skriva och berätta historier. Jag har så många idéer i mitt huvud som bara behöver komma ut.
Men den huvudsakliga anledningen till att jag vill bli författare för livet, har jag kommit på, är för att jag absolut älskar språk. Det låter förmodligen lite nördigt, men det gör jag.
Och vad jag älskar med språk är att man alltid kan lära sig något nytt – om det så är ett ord eller hur man använder det, eller till och med grammatiska grejer (vilket, tro det eller ej, jag också älskar), eller bara olika ljud och dialekter. Jag har alltid fascinerats av språk; både mina egna (som jag anser svenska och engelska vara, eftersom jag talar båda två flytande) och andra som jag inte kan ett endaste ord på. Jag bara älskar att lyssna till dem, och det fascinerar mig hur ljud som inte alls betyder någonting för mig, kan betyda allt för någon annan. Och hur fantastiskt är det att jag bara helt enkelt vet hur jag ska använda svenska korrekt, utan att kunna förklara för någon som försöker lära sig svenska, hur och varför jag säger en viss sak på ett särskilt sätt? Det sitter bara benmärgen eller något.
Jag älskar det. Det är så häftigt och bara så fantastiskt. Bara tänk på det här: Hur tusan började ett språk från första början? Vem kom på de olika orden och hur? Och hur kommer det sig att alla bara accepterade det som någon annan kom på, som totalt ok? “Ja, men det låter ju ganska bra, det kör vi på!”.
Det är galet, men sjukt bra. Och jag är så tacksam för det. Dessutom så känner jag mig riktigt lyckligt lottad ibland, för att jag kan tala två språk flytande. Men nästa blir franska. Det ska bli mitt tredje språk.
Och sen flyttar jag till Frankrike ett tag och lever livet på den södra franska landsbygden, inte för långt från havet, och bara skriver hela dagarna. Och dricker massvis med gott vin och blir fet av alla de goda ostarna. Låter som en plan!


Leave a comment

It’s more like a new chapter, right?

Jag såg att en jag känner i Sverige hade brutit upp med sin partner och listan med kommentarer var lång efter statusuppdateringen. Många av dem var i stil med ”åh, nej, vad synd” och det fick mig att tänka lite (som jag så ofta gör).

Visst är det tråkigt om ett förhållande inte håller, för ett uppbrott får givetvis folk att må dåligt. Men jag är inte benägen att hålla med om att det är synd. För i ärlighetens namn är det väl inte det?

Förhållandet tog slut för att två personer inte var ämnade att vara med varandra längre. Då är det enligt mig inte synd, utan snarare, på något sätt, något positivt att det slut – framför allt för att personerna i fråga är modiga nog att låta det ta slut. Alldeles för många människor lever idag i förhållanden som de inte trivs med av en eller annan anledning.

Det finns, i mina ögon, ingen som helst anledning att vara med någon om man inte mår bra av det. För någonstans där ute finns det garanterat någon som kommer att få dig att må bra. Varför då slösa tid på att hänga med fel person?

Jag har själv varit i den sitsen, där man varit i ett förhållande, men tänkt att det inte kommer hålla så länge till och att man inte riktigt fungerar på det djupa planet med den andra personen. Ändå var jag själv kvar längre i det förhållandet än jag borde ha varit. Men så småningom kommer man till insikt och förhoppningsvis lär man sig något av det hela – det gjorde åtminstone jag, tack och lov! Det fick mig att inse att man inte förtjänar någonting mindre än en person som älskar en villkorslöst, trots ens brister och konstigheter och trots att man kanske har meningsskiljaktigheter.

Jag tycker att man ska vara stolt över att man vågat ta steget att bryta upp om det är något som inte fungerar. Givetvis innebär det inte att man ska ge upp om man har en svacka i sitt förhållande (sådana får ju alla ibland). Det gäller att veta var man ska dra gränsen; när man ska inse att allt det härjobbet vi försökt lägga ner helt enkelt inte fungerar. Det är då man går därifrån. Och förhoppningsvis gör man det med ett något lättat hjärta, trots sorgen man känner. För mig är det något bra, för då har man kommit till insikt att man förtjänar mer och att båda parter nog kommer att må bättre på skilda vägar.

Så när någon går igenom ett uppbrott ser jag det som bättre att trösta och stötta, men att samtidigt peppa, ”du är snygg, alltid glad och himla trevlig. Det här fixar du!”
För det gör man. Även hjärtat läker tids nog.
Och plötsligt, när man minst anar det, väntar drömprinsen/-prinsessan runt hörnet.
_____________________________________________________________________________________________________________

I noticed that someone I know in Sweden had broken up with their partner and the list of comments was long after the status update. Many of them were something like “oh no, what a shame/pity” and that had me thinking a bit (like I always do).

Sure, it is sad when a relationship doesn’t last, because breakups obviously makes people feel sad. But I’m not inclined to agree with it being a shame or a pity. Because honestly, it isn’t really, is it?

The relationship ended because two people weren’t meant to be together anymore. To me, it’s not a pity then, it’s more like something positive, that it actually ended – especially because the people in question are brave enough to let it end. Far too many people live in relationships that they don’t enjoy or that make them feel bad in one way or another.

There is, in my opinion, no reason what so ever to be with someone if it doesn’t make you feel good.  Because somewhere out there, there’s guaranteed to be someone who will make you feel really good. So why waste your time hanging out with the wrong person?

I’ve been there myself, when you feel that the relationship you’re in isn’t gonna last, and that you’re not really clicking on a deeper level anymore with that other person. And yet, I still stayed in that relationship for far longer than I should have.
I thought it was safe. But I was only fooling myself. Wrong is never safe.
But eventually you realise all that, and hopefully you’ll learn something from it too – at least I did, thank goodness! It made me realise that you don’t deserve anything less than a person who loves you unconditionally, despite your flaws and quirks and despite the fact that maybe sometimes you have different opinions.

I think you should be proud of the fact that you dared to take the step and break up, if something isn’t working. Of course, that does not mean you should give up if you have a dip in your relationship (hey, everyone has them sometimes). You need to figure out where to draw the line; when you need to see that all this work we’ve put in isn’t working out. That’s when you walk away. And hopefully, you do that with a slightly lighter heart, despite the sorrow you feel. To me that’s something good, because then you know that you deserve more and that both parties will probably feel better when separated.

So when someone’s going through a breakup I see it best to comfort and support, and at the same time brace them, “you’re goodlooking, always smiling and incredibly nice. You got this!”
Because it’s true. Even the heart heals eventually.
And then suddenly, when you least expect it, prince or princess charming is waiting just around the corner.


2 Comments

Star seller!

That’s right! At work today, I “won” a little prize as a star seller, for selling lots and lots to a customer. So I got this adorable bag of chocolate stars because I was a “star seller”! It’s the little things and gestures that makes your day, isn’t it?
And yes, I’m so totally proud of myself! Love my job! 🙂

_____________________________________________________________________________________________________________

Just det! På jobbet idag “vann” jag ett litet pris för att jag sålda massvis till en kund. Så jag fick denna gulliga påsen med chokladhjärtan för att jag var en “star seller”! Det är de små sakerna och gesterna som gör ens dag, eller hur?
Och ja, jag är så sjukt stolt över mig själv! Älskar mitt jobb! 🙂

20141022_135658


1 Comment

Sissy time!

My little sister arrived to Brissy B on Thursday night, so that’s why I’ve been away for a few days. Having not seen her in about four months, we’ve had some catching up to do!
But stay tuned, I promise my next post will be up soon (hopefully tomorrow)!

Peace out, peeps!
_______________________________________________________________________________________________________

Min lillasyster anlände till Brissy B i torsdags natt, så det är därför jag varit iväg några dagar. Efter att inte ha träffat henne på fyra månader, så har vi haft lite catch-up att göra!
Men häng kvar, jag lovar att mitt nästa inlägg kommer upp snart (förhoppningsvis imorgon)!

Peace out, peeps!


Leave a comment

Get a grip…

Få saker frustrerar mig så som orättvisa eller män som förminskar kvinnor. Jag fattar inte varför vissa män tycker att de behöver göra puss- eller kattljud efter tjejer.

Om du är en man och läser detta, och som vet med dig själv att du gör detta: SLUTA. Med detsamma. För jag lovar dig att ingen kvinna tycker om det. Det är löjligt och det får dig bara att se ut som ett fån. Väx upp, va?

Till och med när jag lämnar huset för vilken anledning det än må vara, och ajg råkar känna mig ursnygg och sjukt bra (vilket händer ibland och ibland inte), när du gör sådär mot mig tar det bort alla bra känslor. När du gör sådär får du mig att känna som om jag behöver gömma mig från sådana äckel som dig. Och jag föddes banne mig inte till den här världen för att behöva gömma mig från äckel.

Så ja, jag var ute på en av mina vardagliga eftermiddagspromenader när, vid två olika tillfällen, två män tutade på mig och den ena gjorde pussljuden och den andra kattljuden. Det irriterar mig riktigt ordentligt att jag insåg vad de gjorde lite för sent, annars hade helt klart viftat med mitt lillfinger åt dem.
_______________________________________________________________________________________________________

Few things infuriate me like injustice or men diminishing women. I just don’t understand why some men feel the need to make kissing sounds or cat noises after girls.

If you’re a man reading this, and you know by yourself that you do this very thing: STOP it. Right now. Because I promise you, no lady enjoys it. It’s ridiculous and it just makes you look like a fool. Grow up, will you?

Even when I’m leaving my house for whatever reason it may be, and I happen to feel gorgeous and totally awesome (which sometimes happen and sometimes not), you doing that to me takes it all away. You doing that makes me feel like I need to hide from creeps like you. And I sure as heck was not born to this world to hide from creeps.

So yes, I was out on one of my everyday afternoon walks when, at two different times, two guys honked their horn at me and one of them did the kissing sounds and the other did the cat ones. It really annoys me that I realised what these guys did just a little bit too late, otherwise I would have totally waved my little finger at them.


Leave a comment

An Aussie Wedding

We went to a wedding this weekend! It was beautiful, amazing, wonderful and so awesome. I love weddings!
And I love dressing up! Trying to get my hair done almost gave me a nervous breakdown, to the point where I thought I sort of burnt my hair with the straightener and then just gave up. Only to get back to the challenge 10 seconds later. I’m simply not the person who gives up on things. Eventually it turned out ok. But my dress outweighed for the lack of hair skills. Because my dress was GORGEOUS and PERFECT. I love it so much I wanna wear it every day. Here’s a picture of me and my handsome man:
Vi var på bröllop i helgen! Det var vackert, fantastiskt, underbart och så toppen! Jag älskar bröllop!
Och jag älskar att klä upp mig! När jag försökte fixa till håret fick jag nästan ett nervöst sammanbrott, till den punkt att jag trodde att jag typ hade bränt håret med plattången och sedan bara gav upp. Endast för att återvända till utmaningen 10 sekunder senare. Jag är helt enkelt inte den typen av person som ger upp.

Så småningom blev det ganska ok. Men min klänning vägde upp för min brist på hårskills. För min klänning var URSNYGG och PERFEKT. Jag älskar den så mycket att jag vill ha den på mig varje dag. Här är ett fot på mig och min stiliga man:

1390606_629005510541215_8728441855451805968_n

We even managed to match each other without it being on purpose, because his shirt is the same coulour as some of the flowers of my dress. Go us!
So the ceremony was really lovely and beautifully set with perfect weather. We then went on to the party, where there was – to my great joy and great fear – an open bar. Awesome for the night, but not for the morning after… It might be drunken Jo talking when I say I was one of the drunkest people there (my handsome man being the other one). But probably not. I’m pretty sure we were the drunkest. If that’s even a word? Drunkest? Doesn’t really sound right, but you get it, right?
I had a blast though, being a total laughing talking dancing machine. And I’m pretty sure people were having a bit of fun with/at me too. But hey, what am I here for, if not to entertain?
I was pretty much out yesterday, hardly getting out of bed, but somehow made it down to the beach for a swim before our drive home. I made it through the day, safe and sound and today I woke up feeling fresher than ever at 6 AM (!). That’s a first, I can promise you that. So maybe hangovers aren’t that bad after all (although I would never have admitted to that yesterday)!
Though the biggest mysteries of the night is still left unsolved: what the hell happened to the wedding cake?! It was still sitting untouched (except for that one cut from the bride and groom) when we left at the end of the night! Goodness, that’s really not good… That poor cake. All it ever lived for was to be eaten and enjoyed… We’ll see how this tragedy ends.
Vi lyckades till och med matcha varandra helt omedvetet, för hans skjorta är samma färg som några av blommorna på min klänning. Go oss!
Så ceremonin var verkligen ljuvlig och vackert upplagd med perfekt väder. Sedan fortsatte vi till festen, där det var – till min stora förtjusning och stora rädsla – en öppen bar. Toppen för kvällen, men inte för morgonen efter… Det kanske är fulla Johanna som pratar när jag säger att jag var en av de fullaste människorna på festen (min stiliga man var den andra). Men förmodligen inte. Jag är ganska säker på att jag var fullast.
Men jag hade jätteroligt, som den skrattande pratande dansmaskin jag är. Och jag är ganska säker på att folk hade ganska roligt med/åt mig också. Men hey, vad är jag här för om inte för att underhålla?
Jag var ganska borta under gårdagen, kunde knappt komma ur sängen, men lyckades på något sätt ta mig ner till stranden för en simtur innan hemfärden. Jag tog mig igenom dagen, och idag vaknade jag piggare än någonsing kl 6 på morgonen (!). Första gången någonsin, det kan jag lova er. Så baksmällor är kanske inte så dumma trots allt (fast det skulle jag aldrig ha erkänt under gårdagen)!
Men det största mysteriet för kvällen är fortfarande olöst: vad tusan hände med bröllopstårtan?! Den satt fortfarande orörd (förutom det enda snittet från brudparet) när vi gick vid slutet av kvällen! Kära nån, det är inte bra… Stackars tårtan. Det enda den någonsin levde för var för att bli uppäten och avnjuten. Vi får se hur denna tragedi slutar.