theAussieSvensk

A Swede in Aussie land


Leave a comment

It’s more like a new chapter, right?

Jag såg att en jag känner i Sverige hade brutit upp med sin partner och listan med kommentarer var lång efter statusuppdateringen. Många av dem var i stil med ”åh, nej, vad synd” och det fick mig att tänka lite (som jag så ofta gör).

Visst är det tråkigt om ett förhållande inte håller, för ett uppbrott får givetvis folk att må dåligt. Men jag är inte benägen att hålla med om att det är synd. För i ärlighetens namn är det väl inte det?

Förhållandet tog slut för att två personer inte var ämnade att vara med varandra längre. Då är det enligt mig inte synd, utan snarare, på något sätt, något positivt att det slut – framför allt för att personerna i fråga är modiga nog att låta det ta slut. Alldeles för många människor lever idag i förhållanden som de inte trivs med av en eller annan anledning.

Det finns, i mina ögon, ingen som helst anledning att vara med någon om man inte mår bra av det. För någonstans där ute finns det garanterat någon som kommer att få dig att må bra. Varför då slösa tid på att hänga med fel person?

Jag har själv varit i den sitsen, där man varit i ett förhållande, men tänkt att det inte kommer hålla så länge till och att man inte riktigt fungerar på det djupa planet med den andra personen. Ändå var jag själv kvar längre i det förhållandet än jag borde ha varit. Men så småningom kommer man till insikt och förhoppningsvis lär man sig något av det hela – det gjorde åtminstone jag, tack och lov! Det fick mig att inse att man inte förtjänar någonting mindre än en person som älskar en villkorslöst, trots ens brister och konstigheter och trots att man kanske har meningsskiljaktigheter.

Jag tycker att man ska vara stolt över att man vågat ta steget att bryta upp om det är något som inte fungerar. Givetvis innebär det inte att man ska ge upp om man har en svacka i sitt förhållande (sådana får ju alla ibland). Det gäller att veta var man ska dra gränsen; när man ska inse att allt det härjobbet vi försökt lägga ner helt enkelt inte fungerar. Det är då man går därifrån. Och förhoppningsvis gör man det med ett något lättat hjärta, trots sorgen man känner. För mig är det något bra, för då har man kommit till insikt att man förtjänar mer och att båda parter nog kommer att må bättre på skilda vägar.

Så när någon går igenom ett uppbrott ser jag det som bättre att trösta och stötta, men att samtidigt peppa, ”du är snygg, alltid glad och himla trevlig. Det här fixar du!”
För det gör man. Även hjärtat läker tids nog.
Och plötsligt, när man minst anar det, väntar drömprinsen/-prinsessan runt hörnet.
_____________________________________________________________________________________________________________

I noticed that someone I know in Sweden had broken up with their partner and the list of comments was long after the status update. Many of them were something like “oh no, what a shame/pity” and that had me thinking a bit (like I always do).

Sure, it is sad when a relationship doesn’t last, because breakups obviously makes people feel sad. But I’m not inclined to agree with it being a shame or a pity. Because honestly, it isn’t really, is it?

The relationship ended because two people weren’t meant to be together anymore. To me, it’s not a pity then, it’s more like something positive, that it actually ended – especially because the people in question are brave enough to let it end. Far too many people live in relationships that they don’t enjoy or that make them feel bad in one way or another.

There is, in my opinion, no reason what so ever to be with someone if it doesn’t make you feel good.  Because somewhere out there, there’s guaranteed to be someone who will make you feel really good. So why waste your time hanging out with the wrong person?

I’ve been there myself, when you feel that the relationship you’re in isn’t gonna last, and that you’re not really clicking on a deeper level anymore with that other person. And yet, I still stayed in that relationship for far longer than I should have.
I thought it was safe. But I was only fooling myself. Wrong is never safe.
But eventually you realise all that, and hopefully you’ll learn something from it too – at least I did, thank goodness! It made me realise that you don’t deserve anything less than a person who loves you unconditionally, despite your flaws and quirks and despite the fact that maybe sometimes you have different opinions.

I think you should be proud of the fact that you dared to take the step and break up, if something isn’t working. Of course, that does not mean you should give up if you have a dip in your relationship (hey, everyone has them sometimes). You need to figure out where to draw the line; when you need to see that all this work we’ve put in isn’t working out. That’s when you walk away. And hopefully, you do that with a slightly lighter heart, despite the sorrow you feel. To me that’s something good, because then you know that you deserve more and that both parties will probably feel better when separated.

So when someone’s going through a breakup I see it best to comfort and support, and at the same time brace them, “you’re goodlooking, always smiling and incredibly nice. You got this!”
Because it’s true. Even the heart heals eventually.
And then suddenly, when you least expect it, prince or princess charming is waiting just around the corner.


2 Comments

Star seller!

That’s right! At work today, I “won” a little prize as a star seller, for selling lots and lots to a customer. So I got this adorable bag of chocolate stars because I was a “star seller”! It’s the little things and gestures that makes your day, isn’t it?
And yes, I’m so totally proud of myself! Love my job! 🙂

_____________________________________________________________________________________________________________

Just det! På jobbet idag “vann” jag ett litet pris för att jag sålda massvis till en kund. Så jag fick denna gulliga påsen med chokladhjärtan för att jag var en “star seller”! Det är de små sakerna och gesterna som gör ens dag, eller hur?
Och ja, jag är så sjukt stolt över mig själv! Älskar mitt jobb! 🙂

20141022_135658


1 Comment

Sissy time!

My little sister arrived to Brissy B on Thursday night, so that’s why I’ve been away for a few days. Having not seen her in about four months, we’ve had some catching up to do!
But stay tuned, I promise my next post will be up soon (hopefully tomorrow)!

Peace out, peeps!
_______________________________________________________________________________________________________

Min lillasyster anlände till Brissy B i torsdags natt, så det är därför jag varit iväg några dagar. Efter att inte ha träffat henne på fyra månader, så har vi haft lite catch-up att göra!
Men häng kvar, jag lovar att mitt nästa inlägg kommer upp snart (förhoppningsvis imorgon)!

Peace out, peeps!


Leave a comment

Get a grip…

Få saker frustrerar mig så som orättvisa eller män som förminskar kvinnor. Jag fattar inte varför vissa män tycker att de behöver göra puss- eller kattljud efter tjejer.

Om du är en man och läser detta, och som vet med dig själv att du gör detta: SLUTA. Med detsamma. För jag lovar dig att ingen kvinna tycker om det. Det är löjligt och det får dig bara att se ut som ett fån. Väx upp, va?

Till och med när jag lämnar huset för vilken anledning det än må vara, och ajg råkar känna mig ursnygg och sjukt bra (vilket händer ibland och ibland inte), när du gör sådär mot mig tar det bort alla bra känslor. När du gör sådär får du mig att känna som om jag behöver gömma mig från sådana äckel som dig. Och jag föddes banne mig inte till den här världen för att behöva gömma mig från äckel.

Så ja, jag var ute på en av mina vardagliga eftermiddagspromenader när, vid två olika tillfällen, två män tutade på mig och den ena gjorde pussljuden och den andra kattljuden. Det irriterar mig riktigt ordentligt att jag insåg vad de gjorde lite för sent, annars hade helt klart viftat med mitt lillfinger åt dem.
_______________________________________________________________________________________________________

Few things infuriate me like injustice or men diminishing women. I just don’t understand why some men feel the need to make kissing sounds or cat noises after girls.

If you’re a man reading this, and you know by yourself that you do this very thing: STOP it. Right now. Because I promise you, no lady enjoys it. It’s ridiculous and it just makes you look like a fool. Grow up, will you?

Even when I’m leaving my house for whatever reason it may be, and I happen to feel gorgeous and totally awesome (which sometimes happen and sometimes not), you doing that to me takes it all away. You doing that makes me feel like I need to hide from creeps like you. And I sure as heck was not born to this world to hide from creeps.

So yes, I was out on one of my everyday afternoon walks when, at two different times, two guys honked their horn at me and one of them did the kissing sounds and the other did the cat ones. It really annoys me that I realised what these guys did just a little bit too late, otherwise I would have totally waved my little finger at them.


Leave a comment

An Aussie Wedding

We went to a wedding this weekend! It was beautiful, amazing, wonderful and so awesome. I love weddings!
And I love dressing up! Trying to get my hair done almost gave me a nervous breakdown, to the point where I thought I sort of burnt my hair with the straightener and then just gave up. Only to get back to the challenge 10 seconds later. I’m simply not the person who gives up on things. Eventually it turned out ok. But my dress outweighed for the lack of hair skills. Because my dress was GORGEOUS and PERFECT. I love it so much I wanna wear it every day. Here’s a picture of me and my handsome man:
Vi var på bröllop i helgen! Det var vackert, fantastiskt, underbart och så toppen! Jag älskar bröllop!
Och jag älskar att klä upp mig! När jag försökte fixa till håret fick jag nästan ett nervöst sammanbrott, till den punkt att jag trodde att jag typ hade bränt håret med plattången och sedan bara gav upp. Endast för att återvända till utmaningen 10 sekunder senare. Jag är helt enkelt inte den typen av person som ger upp.

Så småningom blev det ganska ok. Men min klänning vägde upp för min brist på hårskills. För min klänning var URSNYGG och PERFEKT. Jag älskar den så mycket att jag vill ha den på mig varje dag. Här är ett fot på mig och min stiliga man:

1390606_629005510541215_8728441855451805968_n

We even managed to match each other without it being on purpose, because his shirt is the same coulour as some of the flowers of my dress. Go us!
So the ceremony was really lovely and beautifully set with perfect weather. We then went on to the party, where there was – to my great joy and great fear – an open bar. Awesome for the night, but not for the morning after… It might be drunken Jo talking when I say I was one of the drunkest people there (my handsome man being the other one). But probably not. I’m pretty sure we were the drunkest. If that’s even a word? Drunkest? Doesn’t really sound right, but you get it, right?
I had a blast though, being a total laughing talking dancing machine. And I’m pretty sure people were having a bit of fun with/at me too. But hey, what am I here for, if not to entertain?
I was pretty much out yesterday, hardly getting out of bed, but somehow made it down to the beach for a swim before our drive home. I made it through the day, safe and sound and today I woke up feeling fresher than ever at 6 AM (!). That’s a first, I can promise you that. So maybe hangovers aren’t that bad after all (although I would never have admitted to that yesterday)!
Though the biggest mysteries of the night is still left unsolved: what the hell happened to the wedding cake?! It was still sitting untouched (except for that one cut from the bride and groom) when we left at the end of the night! Goodness, that’s really not good… That poor cake. All it ever lived for was to be eaten and enjoyed… We’ll see how this tragedy ends.
Vi lyckades till och med matcha varandra helt omedvetet, för hans skjorta är samma färg som några av blommorna på min klänning. Go oss!
Så ceremonin var verkligen ljuvlig och vackert upplagd med perfekt väder. Sedan fortsatte vi till festen, där det var – till min stora förtjusning och stora rädsla – en öppen bar. Toppen för kvällen, men inte för morgonen efter… Det kanske är fulla Johanna som pratar när jag säger att jag var en av de fullaste människorna på festen (min stiliga man var den andra). Men förmodligen inte. Jag är ganska säker på att jag var fullast.
Men jag hade jätteroligt, som den skrattande pratande dansmaskin jag är. Och jag är ganska säker på att folk hade ganska roligt med/åt mig också. Men hey, vad är jag här för om inte för att underhålla?
Jag var ganska borta under gårdagen, kunde knappt komma ur sängen, men lyckades på något sätt ta mig ner till stranden för en simtur innan hemfärden. Jag tog mig igenom dagen, och idag vaknade jag piggare än någonsing kl 6 på morgonen (!). Första gången någonsin, det kan jag lova er. Så baksmällor är kanske inte så dumma trots allt (fast det skulle jag aldrig ha erkänt under gårdagen)!
Men det största mysteriet för kvällen är fortfarande olöst: vad tusan hände med bröllopstårtan?! Den satt fortfarande orörd (förutom det enda snittet från brudparet) när vi gick vid slutet av kvällen! Kära nån, det är inte bra… Stackars tårtan. Det enda den någonsin levde för var för att bli uppäten och avnjuten. Vi får se hur denna tragedi slutar.


1 Comment

Believe in yourself, or no one else will

So I thought there was something you guys needed to know about me. Because the absolute first thing people need to know about me, is that there is nothing I can’t do. Absolutely nothing.
But don’t get me wrong – I’m not trying to put myself on high horses here. Trust me when I say that there is nothing that any one of you can’t do.

I’m living the dream. I really do. I’m one of those people who get everything they want. But only because I make sure to get it. I don’t sit around waiting for things to happen – if there’s something I want or something I want to do, I make it happen. This goes both for things I concretely control (travelling, for example, which completely depends on how much you work for it and how much money you’re able to save) and for the things other people claim you can’t control, but that I say you can abstractly control. Because honestly, everything has to do with your thoughts and your willpower. And that’s the truth of the day, I tell you.

Many has said to me, with a longing kind of voice, “oh, you’re living the dream!”. I studied acting in Los Angeles, I lived and worked in London. I travel pretty much whenever and wherever I want to. In Sweden I had a great, cheap (believe it or not!) apartment in the middle of the city. Now I live in Australia, and on top of that, with the man of my dreams.

When I travelled to the US (Los Angeles 2011 and Chicago 2013) a lot of people said that their biggest dream ever is to travel to the US. And when I went to Australia, at least just as many people said the same thing. When someone says that, I just say, “so do it.” And sure, as they all point out, that’s “easy to say”. But guess what? It’s just as easy to actually do it. Sometimes it might just take some more time.

What I’m trying to say here is that if I can do it, you can do it. Whatever it is that other people can do, you can do it. There really isn’t anyone or anything else than you and your thoughts that’s stopping you.

There is nothing that can stop you from living the life that you want to live.

It’s as simple as that. The first step is just to realise it.

Just think of the woman lifting up a whole car to rescue her kids stuck underneath. How is that possible?

Determination.

That’s the answer.

There’s no time to doubt what you can do – there is only time to do it.

But yes, I admit it. I have times of doubt and despair as well. I’m not a super human, even if I sometimes feel like one. I suppose that’s one of the reasons I’m writing this post today. Not only to hopefully inspire at least some of you, but also to inspire and remind myself. Because at the moment I’m at a stage where doubt is almost taking over a little bit; where I can almost burst into tears because I get the hiccups. I tell you, it sure as heck isn’t easy being a writer!

We all have those moments. The trick is to not forget what we’re actually capable of, even when most things feel difficult.
__________________________________________________________________________________________________

Så jag tänkte att det finns en sak som ni behöver veta om mig. För det absolut första folk behöver veta om mig, är att det inte finns någonting som jag inte kan göra. Inte någonting.
Men missförstå mig inte – jag försöker inte sätta mig själv på några höga hästar här. Tro mig när jag säger att det inte finns någonting som någon av er inte kan göra.

Jag lever drömmen. Det gör jag verkligen. Jag är en sådan där person som får allt jag vill ha. Men bara för att jag ser till att få det. Jag sitter inte och väntar på att saker och ting ska hända – om jag vill att något ska hända eller om jag vill ha något, så ser jag till att jobba för att få det. Det gäller både sådant jag konkret kan kontrollera (resande, till exempel – det har ju helt och hållet att göra med hur mycket man jobbar för det och hur mycket pengar man sparar) och sådant som folk påstår att man inte kan kontrollera, men som jag föredrar att kalla sådant som jag abstrakt kan kontrollera. För ärligt talat, allting handlar om dina tankar och din vilja. Och det är dagens sanning, det lovar jag.

Många säger till mig, med en röst av längtan, “du lever verkligen drömmen!”. Jag har pluggat skådespeleri i Los Angeles och jag har bott och jobbat i London. Jag reser i princip när och var jag vill. I Sverige hade jag en underbar, billig (tro det eller ej!) lägenhet mitt i centrum. Nu bor jag i Australien, och ovanpå det, tillsammans med mina drömmars man.

När jag reste till USA (Los Angeles 2011 och Chicago 2013) sa många till mig att deras största dröm är att resa till USA. Och nu när jag skulle åka till Australien var det lika många som sa att det var deras dröm. När någon uttrycker sig så, så säger jag bara “gör det”. Och visst, som de så sakligt påpekar, så är det “lätt att säga så”. Men vet ni vad? Det är precis lika lätt att faktiskt göra det som att säga det. Ibland tar det bara lite längre tid.

Vad jag försöker säga är: om jag kan göra det, så kan du. Vad det än är som andra människor gör, det kan du också göra. Egentligen finns det inget annat än du själv och dina tankar som hindrar dig.

Det finns ingenting som kan hindra dig från att leva det liv du vill leva.

Så enkelt är det. Det första steget är bara att inse det.

Bara tänk på kvinnan som lyfte upp en hel bil för att rädda sitt barn som satt fast där under. Hur är det möjligt?

Beslutsamhet.

Det är svaret.

Det finns inte tid att tvivla på vad du kan göra – det finns bara tid till att göra det.

Men ja, jag erkänner. Jag går också igenom stunder av tvivel och misströstan. Jag är ingen supermänniska, även om jag ibland känner mig som en. Jag antar att det är en av anledningarna till att jag skriver det här inlägget idag. Inte bara för att förhoppningsvis inspirera åtminstone någon av er, men också för att inspirera och påminna mig själv. För just nu befinner jag mig på det stadiet där tvivlet nästan tar över lite; där jag kan brista ut i gråt för att jag får hicka. Jag säger då det, det är minsann inte lätt att vara författare!

Vi går alla igenom sådana stunder. Tricket är att inte glömma vad vi faktiskt är kapabla till, även när det mesta känns svårt.


Leave a comment

The awkward hello

Jag har varit riktigt, riktigt dålig på det här med bloggen nu ett bra tag. Förlåt, till alla kära, lojala följare, som trots allt är några stycken. Hoppas att jag inte tappat er. Jag lovar (återigen) att jag ska bättra mig!
Så här, på en onsdag-mittiveckan, kan jag bjuda på lite kulturkrock! Jag har nämligen lagt märke till någonting som för mig, som kommer från Sverige – artigheten och korrekthetens land, näst efter England, typ – är ytterst märkligt och förvånande här i Australien.

Ve och fasa, men man tar inte varandra i hand här! Vad ska detta betyda?!

Nej, men ärligt talat, folk hälsar inte på varandra genom att ta i hand. Det är ju någonting jag växt upp med att man alltid gör. Vare sig man träffar en ny person som bara är en kompis kompis eller något, eller om man kommer på en arbetsintervju eller om man så träffar, jag vet inte, statsministern kanske?
Men nej, inte i Australien. Varför kan man ju då fråga sig? Är det ett sätt att visa att här är vi alldeles för laidback och avslappnade för att vara så formella – är det helt enkelt för att slita sig bort från Storbritanniens storebrorsande och sjukt formella sätt att vara och leva och hälsa? Eller är det bara för att varenda en i detta gigantiska land har bakterieskräck?

Jag vet faktiskt inte. Så därför antar jag att vi bara kan gissa. Min mest sannolika teori idag är att det är så satans varmt här och att folk helt enkelt inte har lust att dela handsvett med varandra. Låter mest rimligt i mina öron.

Händelsen som triggade hela den här tanken hos mig var när jag, under gårdagen, träffade typ chefens chef, eller vad jag ska kalla henne, på jobbet. Hon bara stod där, typ fem meter ifrån mig och sa hej, liksom. Hade jag varit i Sverige hade jag trott att hon tyckte illa om mig och hade kanske till och med börjat undra om jag luktade konstigt, men sedan jag kommit hit har jag förstått att det nästan är konstigt att faktiskt ta någon i handen. Jag har själv gjort det misstaget några gånger, och blicken man får säger mer än tusen ord. Ni vet när någon ser på er och tyst undrar om du egentligen är riktigt klok eller om det är bäst att sakta backa undan innan något händer. Och så sträcker de sakta fram handen och skakar din med ett så lätt handtag som möjligt.

Det är intressant sånt här (tycker jag i alla fall) och jag ska nog lyckas gå till botten med vad den verkliga orsaken till detta beteende är (om det nu, mot förmodan, skulle visa sig att min handsvetts-teori är felaktig)!
__________________________________________________________________________________________________

I’ve been really, really bad at this whole blog thing for quite a while now. I’m sorry, to my dear, loyal followers. I hope I haven’t lost you just yet. I promise (once again) that I will get better!
So, on this Wednesday-inthemiddleof theweek, I will provide you with a cultural clash! You see, I have noticed something that for me, coming from Sweden – the land of politeness and correctness, next after the UK, pretty much – is pretty odd and surprising, here in Australia.

My goodness, people don’t take each other’s hands here! What does this mean?!

No, but honestly, people don’t shake hands when they meet for the first time. That’s something I’ve been brought up to always do. It doesn’t matter if you meet someone new that’s just a friend of a friend or something, or if you’re entering a job interview, or if you meet, oh, I don’t know, the prime minister maybe?
But no, not here in Australia. Why, one might ask? Is it a way to show that we are way too laidback and relaxed here to be that formal – is it simply a way to break away from UK’s big brothering and insanely formal way of being and living and greeting? Or is it just because every single person in this enormous country is terribly afraid of bacteria?

I really don’t know. So I guess we can only assume. My most likely theory to date is that it is so bloody hot here that people simply don’t want to exchange hand sweat with each other. Sounds like the most reasonable explanation to me.

What triggered this thought in my head, was when I met my boss’ boss, or what to call her, yesterday at work. She just stood there, about five meters away from me and kind of said hi. If I’d have been in Sweden I would have thought she disliked me or maybe that I smelled weird, but since I came here I have come to the understanding that it’s kind of weird to actually shake someone’s hand. I have done that mistake myself a few times, and the look you get says more than a thousand words. You know when someone looks at you and they’re quietly wondering whether you’re actually sane or if they should start backing up slowly, before something’s gonna break loose. And then they slowly reach out their hand to you and shake your hand with the lightest shake possible.

These kind of things are really interesting (at least I think so) and I will make sure to get to the bottom of what the real reason for this behaviour is (that is, if it would turn out that my hand sweat theory is incorrect)!